Jag träffade en del bekanta från förr igår, däribland lärare från gymnasiet; men också personer jag aldrig träffat förut. Gemensamt för dem alla var att fråga
hur jag trivdes, hur studierna går och vad jag kommer att bli. Helt vanliga frågor som man brukar ställa någon man träffar första gången eller någon man inte sett på en tid. Särskilt i sammanhang som dessa. Men jag har alltid lika svårt att svara på de här frågorna.
Jag vet inte!
Men så kan jag ju inte säga, för jag är ju den där duktiga personen som vet vad jag vill bli, som har en plan för livet. Som kommer att studera klart på utsatt tid (om inte ännu snabbare) och genast hitta ett jobb som jag trivs med.
Men så är ju inte fallet. Jag vet inte riktigt varför jag studerar det jag gör, jag vet inte vad jag vill bli "när jag blir stor". Med den här takten kommer jag inte att bli klar i tid, och jag vet inte om jag vill bli det heller, för vad ska jag göra sen? Det är ju meningen att jag ska veta vad jag vill göra, vad jag vill ägna resten av mitt liv med. Ett uttryck som jag för övrigt hatar! Varför måste man bestämma vad man vill göra resten av sitt liv? Vem kan veta vad den vill göra om 5, 10 eller ens 1 år? Varför måste man bestämma sig för något och syssla med det i resten av sitt liv. Usch och fy! Det vill jag verkligen inte. Jag vill kunna ändra mig, testa på saker, byta riktning, börja om från början. Men så verkar det inte fungera.
Men jag ler och svarar att
jag trivs utmärkt i min studiestad (vilket jag gör) att
jag trivs väldigt bra med mina studier (och inte har jag så mycket att klaga på dem heller, men det beror kanske främst på alla underbara människor jag studerar med), att jag inte är riktigt säker på vad jag ska bli när jag blir klar ännu,
"det finns ju så mycket intressant" (vilket nog också är sant) men att jag hade en idé om att börja undervisa, eller jobba inom turismbranschen på något sätt. Och hur det går med studierna? Ja, just nu går det kanske lite långsammare, men
under sommaren ska jag nog arbeta flitigt. Vilket brukar leda till att personen som ställt alla frågorna, skrattar igenkännande och säger att de inte heller blev klara på 5 år och att man måste ta det lite lugnt ibland och leva livet också, för det är en så viktig del av studietiden. Och jo jag håller med, men jag blir ändå illa till mods, för jag ska ju inte vara sådan. Jag ska ju vara den där duktige.
Och sen kommer den värsta frågan av alla, den som får paniken att krypa upp för ryggraden:
Vad brinner du för? (ofta följt av
"du kan säkert svara på den här frågan" ifall det är fler personer närvarande)
Jag har inte den minsta aning om vad jag brinner för. Jag vet inte varför jag valt att studera just det jag gör. Jag vet inte vad det är som gör att hjärtat dunkar lite extra. Kanske jag inte har hittat det ännu, men borde det inte vara dags snart? Jag kan ju inte erkänna att jag just nu inte har någon motivation över huvudtaget. Så jag stammar fram något om att jag tycker om att hjälpa folk, inspirera folk och se hur människor trivs.
För när jag ca. kl. 2 på natten försöker komma på ett bra svar så kommer jag fram till att jag är glad när jag får träffa trevliga människor, när jag kan bota någons huvudvärk med att lösa upp deras stela ryggmuskler, när jag står i baren och serverar öl eller när jag bjuder mina vänner på en kaka som jag bakat.
Så vad ska jag bli "när jag blir stor"? En massör eller en ägare till en sliskig kvarterskrog? Vad gör jag då här?
