Jag ångrade mitt beslut flera gånger redan innan jag gett mig iväg.
Saken är den att jag inte kommer ihåg att jag skulle ha varit ute och skidat sedan jag slutade träna skidning. Och två av orsakerna till att jag slutade var att jag inte var särskilt bra och att det var väldigt jobbigt (och jag är ganska lat...)
Men har man lovat så har man.
Det började inte så bra... efter att ha plumsat omkring i midjehög snö kunde jag konstatera att det inte fanns några uppgjorda spår på den delen av spånbanan som jag befann mig på. Så jag måste promenera genom halva bebyggelsen mitt på ljusa dagen, släpande på skidor och stavar.
När jag väl hittat spåren kunde jag släppa fram Mora Nisse inom mig. Eller så inte, när jag skidat ca. halva varvet funderade jag på att vända, men konstaterade att jag då skulle måsta skida i en liten men lång uppförsbacke. Så jag bet ihop och fortsatte. Jag hade helt glömt bort att varvet slutade med en mycket brantare uppförsbacke.
Trots att min privata vallare hade lyckats med glidet var inte fästet lika lyckat, det var bakhalt. Så där står man mitt i en brant uppförsbacke, helt slut efter about 1 km i skidspåret och det glider bakåt. Inte en vacker syn!
Min beundrare FS-mästaren i skidning borde ha sett mig då. (Det kanske han gjorde, för samma gråa farmare åkte förbi mej 3 ggr när jag släpade mig hemåt)
Jag vet nån som kommer att ha muskelvärk på dansträningen i morgon....
Och från en sak till en annan, så här blev halsbandet som pappa sysslade med igår. Det borde för tillfället överräckas till min släkting som fyller 50 idag, hon är florist...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar