Och priset för sämsta kondisen går till....

På väg hem från jobbet har jag bestämt mig; så här kan vi inte ha det, jag ska ta en länk runt högholmen på kvällen.
När jag kommer hem märker jag att mina lenkki-tossor är försvunna. De finns inte någonstans, jag kryper omkring på alla fyra på det skitiga golvet och söker, jag går in på den ruskiga vinden för att leta. De finns ingenstans!
Okej, jag har ju inte använt dem på ett år så det är kanske inte så underligt att de inte står längst upp på skohyllan, men jag vet ju att jag såg dem för bara några dagar sedan. De gav mig dåligt samvete.
Nå, tänker jag, inte är det ju så farligt. Inte orkar jag ändå vara hurtig. Men jag behöver dem ju nästa onsdag på Kanontian (som btw är månadens största skämt!)
Jag ger upp letandet och konstaterar att jag ändå är alltför trött. Jag har nästan slocknat i en hög på golvet när jag inser att jag inte orkar vara hemma mer och bestämmer mig för att jag nog ändå borde ta en promenad.
Så jag rycker mig själv i kragen, letar fram mina gamla sönderslitna dojjor (inte lenkki-tossor), konstaterar att Mp3:an är död, gräver fram den skramlande cykeln och ber en liten bön om att ingen jag känner ska se mig.
Redan halvvägs är jag andfådd, men skyller det på min rotiga cykel och trampar flåsande vidare.
Så kommer jag fram till Högholmen utan att ha stött på någon bekant (vad jag vet i alla fall, men man kan ju inte vara alltför säker, jag hade ju inte glasögonen på), väl framme intalar jag mig själv att jag nog sakta kan länka runt min vanliga runda.
Så fel man kan ha, halvvägs runt ön och jag är totalt slut. Mina flåsningar hörs säkert på en kilometers avstånd och jag har så ont i sidan att jag inte kan stå rak. Så jag måst släpa mig fram till min favorit plats och sätta mig för att vila i 10 minuter innan jag orkar tänka på att ta mig vidare.
Jag är förbannad på mig själv och tror inte det kan bli värre när jag lyckas tappa bort mig! På Högholmen! Där jag har gått/sprungit så många gånger! Nu lyckas jag ta fel stig och hamna på ett totalt annat ställe än vart jag var påväg.
Frustrerad och riktigt rejält förbannad flåsar jag tillbaka till vraket som jag kallar min cykel och börjar mödosamt trampa hemåt.


Jag önskar att det inte vore så, och det är väldigt pinsamt att erkänna det, men allt jag just skrev är sant, utan att överdriva det minsta.